Ingrid Strömstedt

Min mamma Ingrid Strömstedt har somnat in. Saknaden är stor men minnena ljusa. Hon föddes i Brattbäcken, Ångermanland 1934 och var dotter till Lisa och Erik Nordin. I familjen fanns sju storasyskon och tre år senare kom en lillasyster. Sent i livet fick Ingrid också veta om och träffa sitt äldsta syskon - en halvsyster. Efter grundskolan i Brattbäcken och realskolan i Hoting reste hon som sjuttonåring till Härnösand för att under en kort tid arbeta som vårdbiträde på sjukhuset. Redan här kan man ana att mamma fann sitt kall. Vistelsen i Härnösand följdes av arbete som barnflicka hos äldre systrar innan hon igen tog tjänst som vårdbiträde, denna gång på sjukhuset i Backe. Ingrid trivdes bra och kände sig rik men föräldrarna uppmuntrade till vidare studier och hon började läsa till sjuksköterska. Examen avklarades 1956 i Östersund och mamma träffade sitt livs kärlek, min pappa Torsten, som hon gifte sig med i Tåsjö kyrka på nyårsdagen 1961. Paret bosatte sig i Östjämtland fram till 1967 då flyttlasset gick till Östersund där de sedan stannade för gott. Ingrid tog anställning på Solliden och arbetade med något kortare avbrott kvar fram till pensionen 1997. Efter att i många år försökt fick mamma och pappa äntligen ett barn när jag kom till världen 1970. Jag var oerhört efterlängtad och blev oändligt älskad av föräldrar som gjorde allt för mitt bästa. När jag träffade Märta och mamma begåvades med barnbarnen Nils och Erik visste hennes kärlek inga gränser. Hon fanns för pojkarna och hade alltid tid. Om det var något annat inbokat styrdes det raskt undan. Inget var viktigare än barnbarnen. Inför varje lov och ledighet de senaste arton åren har vår familj begåvats med farmors köttbullar, bakverk och annat som satt guldkant på tillvaron. Omtanke, omsorg och omvårdnad var mammas paradgrenar. Hennes förmåga att ta hand om och finnas till hands för familj, släkt, närstående och hem var enorm. Alla presenter och innerliga hälsningar som Ingrid genom åren fått och fortfarande får från tidigare patienter, anhöriga och kollegor tyder på att hon var uppskattad även i sitt yrke. Ingrids färdigheter och engagemang togs ofta för givna. Hade hon varit lika framstående inom idrott eller musik, hade hon varit självklar i landslaget och hyllats på nationalscener. Mamma hade ett långt liv som hon var mycket nöjd med men hennes lidande den sista tiden var smärtsamt. Hon kämpade tappert och försökte komma igen, som så många gånger tidigare, men nu gick det inte längre. Med ett fridfullt ansiktsuttryck somnade mamma in vid min sida och jag tog farväl med att klinka hennes favoritpsalm på pianot bredvid sängen - Bärä ’n dag ’n litn stånn omsänn ä trösta min om nanting tokit gå.